Det är så härligt nu när Bondens egen marknad satt igång här i stan. Det är då man inser hur tomater ska smaka egentligen och det är läge att unna sig lite tomatfrossa. Jag vet inte vad det är som gör det, men jag har börjat känna hur meningslöst det känns ibland när man köper råvaror som ändå inte smakar särskilt mycket, man kör på av gammal vana istället för att se vad det är säsong för. Man betalar rätt höga priser för trista råvaror bara för att man drivs av att handla det man är sugen på snarare än det som faktiskt smakar bäst just den tiden på året.

Jag försöker bli bättre på det. Det känns mer hållbart, och mer valuta för pengarna.

I Dalarna är byarna betydligt mer samlade än i andra delar av Sverige. Husen ligger tätare och var och varannan by har både bystuga, dansbana och givetvis en obligatorisk majstång. Det är i Dalarna du kan fira midsommar i flera veckor eftersom det nästan varje lördag i juli är någon by som ska resa sin majstång. Alla kan ju inte resa på samma dag, för då skulle konkurrensen bli för stor.

Och i år har även loppistrenden, för ja, det är en trend som kommit bara det senaste året, kommit till byarna. I senaste Leksandsbladet, ett charmigt litet annonsblad gick det att räkna till 20 loppisar, varav 18 var byloppisar bara under den här veckan. Och längs vägarna finns massor med skyltar med orden ”loppis” ”antikt” och ”kuriosa”.

Ja, loppis är sååååå 2010.

Ibland kan jag känna mig som en hycklare, som ena stunden promotar miljövinsten i att köpa mer second hand, och sen andra stunden tar bilen till de olika loppisarna. Jag har länge funderat över det hela, och även fast vår bil är en väldigt bensinsnål sådan så håller det inte, tycker jag, att puttra runt och känna sig som en god miljövän i en bil. Det går inte att köpa sig fri från dåligt samvete, men nu har jag ändå valt att bli Miljöfadder. Någonstans måste jag ändå börja!

Igår var det dags för ännu en bakluckeloppis. Den här gången stod jag återigen på andra sidan bordet som säljare ihop med L och ännu en kompis. Det hela gick av stapeln i Folkets park i Linköping och jag måste säga att det var betydligt fler som sålde och betydligt fler som besökte loppisen jämfört med förra året. Inget bräcker dockbakluckeloppisen i Norrskedika, men det här känns som ett lagom format.

I år hade jag lite blandat med grejer, en del glas från IKEA, förvaringslådor från IKEA, skålar från 2000-talet, 60-talsbordet från förra året, en pall och lite annat. Till min förvåning var det retroprylarna som sålde sämst. Den här gången var folk inte heller så märkesfixerade. Det var väldigt få som kollade undersidan, utan det var ”det här gillar jag/behöver jag” och det föredrar jag ändå. Trots att jag själv är stenhårt märkesfixerad, åtminstone om något har ett lite orimligt högt pris. En viss snobbism har väl infunnit sig, alternativt så är jag mer målinriktad nu. Jag vet vad jag letar efter. Oftast.

Resultatet då? Jodå, jag gick 220:- plus, fick lite mer än hälften av grejerna sålda. Det var roligt i år också, men nästa gång ska vi testa att stå någon helt annanstans. Kanske Landeryd, kanske Ulrika, kanske Himpan i Norrköping.

Samhällsvetaren, med en inneboende estetwannabee, går omvägen via lärarprogrammet, för att mellanlanda på folkhögskola med konst och form som huvudämne. Till slut gick jag i mål. Teknologie kandidat i grafisk design och kommunikation. Det var trevligt med en ceremoni för att sätta punkt för studietiden. Att ceremonin skulle ske vid Tekniska högskolan, det hade jag aldrig trott för 10 år sen. Men tänk, så bra det kan bli, även när det inte blir som man tänkt sig från början.

Imorn kommer jag försöka få ihop min retroguide, en satsning initierad av bl a Libby.

Efter ett antal loppisrundor börjar man lära sig en del om vilken typ av säljare som finns därute. Det börjar märkas att säljare har bättre och bättre koll, vilket vi nog kan härleda till Tradera. Det är ofta man hör repliken ”ja, men på Tradera, då går den där vasen/koppen/väskan/grejen för åtminstone 100:- mer”. Men jag kan också känna att olika typer av loppisar gör mig mer eller mindre tolerant till de olika prisnivåerna. Att antikaffärer är dyra, det förstår jag, där har någon annan letat och luskat fram det den late vill köpa. Att det inte går att pruta på ställen där pengarna går till välgörande ändamål säger sig självt, det känns rätt sniket att göra det. Men så återstår de olika nivåerna av loppisar. Allt från loppisar som tar entré till gårdsloppisen och bakluckeloppisen. Ju mer ”spontant” och ihopkrafsat det hela känns, desto svårare tycker jag det är att motivera ett alltför högt pris. Då ska det gå att tokfynda och pruta, för det viktigaste borde ändå vara att det sker rotation på sakerna, inte att säljarna står på loppis efter loppis utan att kränga en endaste grej.

Men det finns ju lurendrejare, och entusiaster. Lurendrejaren försöker, till varje pris, kränga iväg sina grejer och försöker få köparen att se det som ett fynd, men det lurendrejaren inte berättar är att det han eller hon säljer är en kopia/trasigt/består av delar som ej är original. Då är det betydligt roligare att köpa av entusiasten, som gärna berättar en berättelse om det som säljs, som motiverar ett lägre satt pris med ”det är ju en liten spricka där i glasyren, men den är ju så fin ändå”.

Okej. Det är alltid ens eget ansvar att kontrollera varans skick, granska den noga och sen avgöra om det blir ett köp eller inte. Men lurendrejarna är ändå inte favoriter. Kanske ska jag ta ett rätt så konkret exempel, där jag nyligen själv blev lite lurad.

På loppisen i Cupolen, Folkets park Linköping som besöktes för några helger sen, köpte jag detta Trio-fat från Upsala Ekeby. Fint som snus, men i skumrasket såg jag inte en rätt ful lagning som någon målat över med svart färg på fatets ovansida. Jag kollade verkligen fatet noga, men det var väl i dagsljus det syntes. Till saken hör att mannen som sålde fatet var väldigt noga med att berätta hur bra pris det var, att han egentligen ville ha mer för det osv, och jag borde väl ha varit mer rutinerad eftersom han hade ett helt bord med märkesgrejer men med små ”fel” såsom fel lock, sprickor, m.m. Han visste absolut om lagningen. Och det stör mig nog mest att jag gick på det.

Men, men det blev ett fint fruktfat, när jag väl förlikat mig med tabben. Och till nästa gång synar jag grejerna ännu mer noga, kanske med en medhavd ficklampa?

Till min stora sorg så dog alla mina fina pelargoner från förra året. Amen. I år blir det dock nya tag, det har lånats pelargonböcker och nu ska jag verkligen sköta mina nya plantor exemplariskt. Enligt den ena boken är du hög tid att ”väcka” sina pelargoner nu efter vinterdvalan, jag gissar att det gäller mina nya plantor också. Jag har därför planterat om dem i pelargonjord och spridit ut dem i lägenhetens ljusaste fönster.

Det fåniga är att jag har bättre kolla på kaffefatens namn än själva pelargonerna. Men jag har försökt spara de medföljande små fusklapparna som sitter i krukorna.

Jag köpte en som var lite större, och som redan blommar, för att locka igång mig lite extra.

Önska mig lycka till, det är väl egentligen själva övervintringen som är det kluriga så det är väl fram emot oktober-november som jag verkligen behöver hitta en bättre övervintringsstrategi än den i år.

Aldrig har det väl pratats så mycket om sociala medier som nu. Mitt intresse började i slutet av 90-talet, mycket för att jag alltid gillat att skriva. Hemsida blev dagbok på nätet som blev reload och efter en kort paus blev det en regelrätt blogg. Efter ännu en nystart för några år sen rörde jag mig mer och mer från att skildra vardagsliv och funderingar till att nischa mig lite. Det har varit svårt, för ibland undrar jag om jag alltför ofta letar loppisfynd för att kunna blogga om något kul, att det blir ett krav. Vad är roligt samlande och vad är ”oj, nu har jag inte bloggat på ett tag”-samvetet? Skrivkramp kallas det väl egentligen för. Dessutom har det nu också blivit så att jag har ett arbete där sociala medier är mitt jobb. Jag jobbar med min hobby! Det är fantastiskt roligt och lyxigt, men då blir pausen ännu viktigare från det uppkopplade livet. Jag håller koll på bloggvärlden på ett annat sätt nu än innan då jag enbart var en skribent i den. Jag ser hur det utvecklas och hur det har utvecklats över tid, hur ett litet gäng dagbokare på nätet, var så liten att alla nästan kände alla. Idag har varenda kotte en blogg. Nu är det snarare inom sin nisch man hittar nya bekantskaper, än i bloggosfären som helhet. Men om man då är som jag, som inte kan bestämma sig för en och samma nisch och hålla sig till den, då blir det svårt att hålla sig till den givna, röda tråden.

Den röda tråden är kanske inte de faktiska sakerna jag letar efter. Snarare är det fråga om den inspiration jag hittar i alla de saker som intresserar mig. Inspirationen kan komma av letandet, av snokandet efter ny information om fenomen, design, loppisfyndens sammanhang och historik. Känslan.

Det är känslan jag behöver hitta tillbaka till.

Det är vårsol därute, men vinter på backen. Det går så oändligt långsamt men det börjar bli hög tid att fundera över hur balkongen ska se ut i sommar. Ambitionsnivån har varierat från år till år, och en sak är bara att inse, med tanke på hur lite sol som når vår nordvästliga balkong så kommer det aldrig vara en superenkel match att få en prunkande balkong. I år funderar jag på att enbart köra på det som varit säkra kort tidigare och som både vuxit bra och hållit sig lusfritt, nämligen luktärtor. Förra säsongen hade vi blommor ända in i oktober. Kanske slinker det med någon annan ärt/baljväxt också, men jag får nog inse att det finns vissa begränsningar med vår balkong. Det vore trevligt att satsa lite på att inreda balkongen mysigt istället, vi har fått ett fint trägolv av snickarsläktingen som genast gjorde det mysigare att sätta barfotafötterna på balkongen. Nästa steg blir att fixa bra insynsskydd och höja mysfaktorn med lite textilier. Jag ska fundera på saken lite och leta lite på loppisar. Det känns som ett bra mål med sakletandet framöver.

Det är ett bra sätt att locka fram hoppet om att det kommer en vår till slut, att pyssla med balkongen, åtminstone på ett teoretiskt plan.

Alltså. Mad Men.

Jag har sett klart säsong ett och två, och försöker nu ransonera säsong tre. Det är ju så förbenat långt kvar tills säsong fyra börjar (augusti i USA). Det var länge sen jag blev så totalt uppslukad av en TV-serie. Och det är inte bara för att det jag arbetar med och min utbildning tangerar reklamvärlden på vissa sätt. Det är ju så mycket mer! 60-tal, politik, kvinnors roll i samhället, så subtilt i vissa avsnitt, men därmed också så enormt gripande. Det är inte någon övertydlig serie, detaljer som hintas i ett avsnitt följs inte alltid upp förrän efter ett tag, under tiden hinner man fundera och grubbla över vad som kommer hända egentligen. Det är välgjord dramatik och en förförisk förpackning. Yta, men med innehåll.

Ja, något ska man ju roa sig med när loppisarna lyser med sin frånvaro. Dessutom är jag en TV-junkie, det är bara att erkänna, här och nu.