Retrokaramellen

Posted by anna | Betraktelser | torsdag 23 januari 2014 18:29

I flera år har jag dragits med i den härliga, tjusiga, färgglada retrovåg som dragit genom svenska bloggosfären och under en lång period har jag, liksom exempelvis Elsa Billgren, haft en garderob som varit helt jeansfri. Klänningar och kjolar har varit min passion – och även om jag inte har haft förmånen att fynda i riktigt samma utsträckning som Elsa, Clara och andra inom samma blogggenre, så har jag en färgglad samling i min garderob. Det är ett av de bästa sätten att tanka lite energi under gråtrista februaridagar – att klä sig färgglatt. Att sticka ut lite bland allt grått, svart och marinblått. Men något har – som ofta sker med mig när jag finner mig alltför konform – legat och skavt. Jag är inte den som går ”all in”. För då känner jag med ens att intresset övergår i någon slags…obekväm fåfänga. Jag får som mest inspiration någonstans i gränslandet mellan det glittriga, lyxiga och tillrättalagda, där varje eyelinerlinje blir perfekt och där det aldrig någonsin skulle förkomma varken tåbira eller läppstift utsmetat över halva kinden och den lite mer skitiga verkligheten.

I fyra år har jag kört med klänningsstilen – men så kom det en dag, då den där högst verkliga, verkligheten – utan vare sig sepia-filter och konfetti, gjorde sig påmind.

Jag stod i lekparken med mitt barn. I min fina, grönmönstrade vintageklänning från en loppis i Dalarna. Mitt barn ville ha mig med där uppe i klättertornet. Utan mig ville hen inte åka den spännande, men lite för höga rutschkanan (klok unge). Och jag stod där – och ville inte förstöra klänningen.

Och det kändes bara så…fel! Jag hade kunnat göra en motljus-selfie, en skitsnygg sådan också. Till vilken nytta? Men näe, där och då lovade jag mig själv att det finns en gräns för fåfängan. För jag vill väldigt gärna åka rutschkana med mitt barn. Och det här är egentligen inget klagomål, eller diss gentemot livsvalet att gå ”all in” – men för mig var det ändå en viss insikt om det jag alltid egentligen vetat: Jag tycker att det är roligare att gunga, åka rutschkana och gräva i sanden än vad det är att hitta den perfekta eyelinern. Retrokarameller smakar nog ändå allra bäst som ett komplement till det lite mer vanliga, skitiga vardagslivet. Selfies kan jag ta i hissen på väg till jobbet, när narcissisten behöver tanka lite feedback.

Tack för verklighetsflykten internet, du kompletterar och nyanserar mina kreativa idéer och drömmar. Men jag kommer inte bli någon Elsa eller Clara – jag trivs rätt bra med att vara, mig själv!

Hej Bloggen, kommer du ihåg mig än?

Posted by anna | Betraktelser | lördag 23 november 2013 14:38

Flera gånger har jag varit nära att väcka liv i dig, kära blogg. Oftast med anledning av företeelser och saker som engagerar eller gör mig smått upprörd. Först var det en rätt genus-sunkig dokumentär om loppis på SVT: Livet är en loppis – där, grovt förenklat, mannen var den stora experten och samlaren av rang, medan kvinnan stod under ett paraply och utgjorde den osäkra, fnissande nybörjaren eller satsade allt på modeprylar. Dessa personaes finns givetvis – men det blir sån upprepning av något de flesta redan vet, oavsett om de går på loppis eller inte.

Sen har det dykt upp tankar åt alla möjliga håll – miljöfrågor engagerar mig, jag är väldigt nyfiken på naturlig skönhetsvård och utforskar just nu något som heter balsammetoden (”no poo”). Jag vill skriva mer om enkelt pyssel, sånt som funkar för mindre barn – men också om mitt intresse för virkning.

Och lägg där till att jag faktiskt besöker en och annan loppis – men med mer barnfokus än innan. Men – hur delikat blir en reima-overall för 75:- på bild, i en blogg om retro och loppisfynd? Även om just denna overall var ett superfynd! Så på sätt och vis fortlever mitt loppande – så som det gjort sen jag började – det har gått hand i hand med något intresse eller med en specifik funktion. Det började med två milkshake-glass från en antikaffär i Östhammar när jag var 11-12, via kyrkans basarer, klädbytardagar i parkleken, tonåringens vilja att hitta en egen stil (ja den var mer än egen – den var 90-tals-egen), flytta-hemifrån-loppandet, samlar-loppandet, upptäckten av designers och kunskapstörsten efter 50-60-70-talsdesign och nu barnkläder, leksaker och möbler. Det är nog därför det är så svårt för mig att samla – jag har svårt att hålla mig till en samling. Det spretar åt alla håll, jag är ombytlig och samlar ibland på mig saker – som jag sen något år senare tänker: hur tänkte jag där egentligen?

Men kretsloppet innebär också att jag säljer/skänker en del saker – men försöker att inte köpa alltför mycket nyproducerat (trots att man vissa perioder tror att jag har klippkort på IKEA). Jag är och liksom duttar i alla möjliga sfärer: miljömupparna, genusfolket, virktanterna, pysselmänniskorna, loppisgänget…Men jag är inte tillräckligt nischad för att enbart skriva om ett område.

Så – det får bli lite hipp som happ. Om ditt och datt. För det beskriver nog allra bäst den jag faktiskt är, en lite av varje. Dvs en rätt vanlig, människa.

#crop100 – rensa ihop med andra

Posted by anna | Betraktelser | lördag 1 juni 2013 10:24

Nu kanske det här går emot hela syftet med att vara en sakletare – men just nu behöver jag rensa. Jag har redan påbörjat det och en del i det var mitt deltagande på bakluckeloppisen på Himmelstalund i början av maj. Men så snubblade jag på #crop100 – ett initiativ som enkelt förklarat innebär att du ska skänka/sälja/slänga 100 saker innan året är slut. Detta innebär inte att jag kommer sluta loppa – men det här året kommer jag försöka rensa ut mer än jag köper på mig. Målet är att inte längre ha två vindsförråd, utan bara ha ett.

För det här projektet har jag skapat en specifik blogg på Tumblir: Sakletaren rensar.

På pryljakt med sakletaren

Posted by anna | Betraktelser | torsdag 28 mars 2013 23:30

Ibland går sakletaren ute på gatorna som en vanlig loppisbesökare. Och ibland får hon sällskap av Linköpingsposten. I deras temadel LP Bostad fick en journalist följa med mig till Hjärta till hjärta där jag visade lite vad jag letar efter, vad jag tror kommer bli mer populärt framöver och så är det lite reklam för retroguiden förstås. Jag har inte fått själva tidningen än i brevlådan (delas ut gratis) men tydligen finns den på nätet redan: Linköpingsposten.

Och till mina nytillkomna besökare som kanske läst i ovannämnda tidning: Välkomna!

Bakom kulisserna: Antikrundan Linköping

Posted by anna | Betraktelser | fredag 22 februari 2013 12:31

Tidig höst packade jag ner minisakletaren i bärselen och begav mig till Flygvapenmuseet ute i Malmslätt för att slå en kik på spektaklet som var i stan: Antikrundan. Själv samlar jag inte direkt på gamla antikviteter och det jag har hemma har jag relativt bra koll på vad gäller värde, ursprung och historia (tack internet!) men det är ändå kul att kunna titta. Det är en välsmord produktion som turnerar runt i landet.

antikrundan4

Kön var lång in till den hangar som utgjorde inspelningsplats, men det filmades även utomhus. Som tur var, för jag hade nog inte köat enbart för att komma in och titta. Jag stod i kön i 40 minuter och hade då rört mig ca 10 meter, så jag traskade runt istället och kikade på det som skedde utanför.

antikrundan2

Det ser lite ut som ett stort ekollon, men det är det Lisa Larsson-lejon som också visades i TV. Lite förvånande ändå att det visas i TV, det känns på sätt och vis som ett föremål som många redan känner till? Eller är det just därför det är intressant?

antikrundan3

Ett leksaksflygplan bara måste vara med när vi befinner oss i flygstaden. Det fanns även extramaterial på nätet, där ägaren intervjuas av Li Pamp, där jag råkar vanka in i bild en stund. Men nu verkar extramaterialet vara borta igen (30 dagars-regeln). Minisakletarens tv-karriär var kort helt enkelt.

antikrundan5

Inte bara de köande får vänta. Programledaren satt och väntade en hel del också.

Trots att det visats två program från Linköping nu så inser man hur mycket som INTE kommer med i TV. Det filmas mycket, i olika vinklar och jag är imponerad över hur det sorteras ut. Många timmar film, hur väljer man ut det bästa? Att det inte finns mer extramaterial på webben är synd, för jag tror intresset skulle vara stort. Kul att få kika lite ändå, nu när det var i stan.

Fejkat

Posted by anna | Betraktelser | fredag 1 februari 2013 11:45

Jag har läst om det, att det under Picknicks gulddagar, kom en del kopior i Marianne Westman-stil. Men jag har inte stött på så många ute i loppisbodarna, visst finns det andra dekorer inom just Rörstrand som är väldigt snarlika men det här måste väl ändå räknas som en renodlad fejk? Stod ”import” på baksidan vill jag minnas.

fejk

Det går väl att ändra sig

Posted by anna | Betraktelser,Fyndat | tisdag 4 september 2012 11:22

Just nu väntar jag på paket. Ett paket från Falkenberg. I den finns en sittvagn från Emmaljunga, årsmodell troligen 1975-76, med lejongul klädsel och brun insida. Jag hade ju en diskussion med er förra året om det där med retrovagn och väldigt länge var planen att vi skulle klara oss med en modern Brio Happy. Men så kom suget tillbaka av lite olika anledningar.

Så nu är jag förhoppningsvis snart med retrovagn. En gå på stan/loppisar-sittvagn, kanske inte så mycket plocka svamp/forcera snöhögar-vagn som vi har nu. Totalt onödigt, men…fasen vad glad man kan bli. Håll nu bara tummarna för att Bussgods sköter sig. Bild kommer!

Smörkritasken

Posted by anna | Betraktelser | torsdag 23 augusti 2012 15:54

När jag var liten hade vi kritor i en gulaktig ask utan lock, men nu när dessa börjar dyka upp på loppisar lite då och då blir jag i vanlig ordning nyfiken. Vad jag förstått är det en smörask och det är en svensk tillverkare vid namn Stockholms plastindustri AB Huddinge, men är det någon mer som känner igen dem och vet något mer?

Sommaren som kom av sig

Posted by anna | Betraktelser | onsdag 1 augusti 2012 19:21

Normalt sett brukar jag spendera en avsevärd del av sommaren i andra delar av Sverige än just Östergötland (ja, vi har bostadsvakt innan någon blir nervös över att avslöja detta på nätet). Men vädret har inte varit det bästa där vi befunnit oss, så vi lämnade Dalabygderna för att komma hem lite tidigare än beräknat. En av fördelarna med regnet har varit att det blivit en hel del loppisar, för oavsett väder så har var och varannan byloppis både logar och partytält att skydda sig under när regnet forsat ner. Dessutom är det aldrig svårt att fynda om man både letar västtyska vaser och barnsaker. Barnsaker finns överallt!

Men, trots att jag är en loppis-loppa, så hade det gärna fått vara lite bättre väder. För (sätt er ner, det här kommer inte sägas så ofta) t o m jag blev mätt på loppisar ett tag där, när det var i stort sett enda utflyktsnöjet när allt annat regnade inne. Under juli månad hade Dalarna rekordnederbörd och låg längst ner i solligan. Jag har blivit en badkruka med åren, men något litet bad hade varit trevligt ändå. Och lite högre temperatur än 5 grader nattetid. Och lite mindre översvämningar kring odlingarna som till slut…slutade växa.

Men, ”en ska änte klage”, sagt på ren östgötska. Fördelen med att vara hemma igen är att jag kan följa upp en del av de tips jag fått från er som läst reportaget i Corren i juli och som ännu inte finns med i min Retroguide. För nu var det åtminstone tio dagar sen jag besökte en loppis senast, och även om jag var mätt då…så blir jag bra sugen fort igen.

Minisakletaren

Posted by anna | Betraktelser | måndag 9 april 2012 14:27

I början av året sa jag bye bye till mina fötter.

Men några månader senare var väntan över och det kom en liten minisakletare till världen.


Klart jag ska hinna med att börja blogga igen. Har ju en massa bilder och loppisfynd att blogga om, får se när det går att pussla in mellan tupplurar, matningssessioner, barnvagnspromenader. Jag har inte gett upp, än. För i sommar ska minisakletaren börja läras upp inom fyndandets ädla konst.

Related Posts with Thumbnails
Nästa sida »