I morse slank jag in hos kommunikationsbyrån Gnistra som höll i ett frukostseminarium om trender gällande kommunikation. På lite drygt en timme hann de med att prata om sociala medier och CSR (Corporate Social Responsibility/Företagens samhällsansvar) och det var intressanta ämnen båda två. En av de saker som togs upp var också det här med det egna, personliga varumärket. Det sades att det inte är helt omöjligt att se i framtiden att folk som söker jobb gör det med hjälp av egen logotyp och egen grafisk profil.
I våras ingick det att fundera över det egna varumärket i en kurs vi läste i Grafisk profilering & varumärken och till det fick vi ett långt frågeformulär där man dels skulle fundera över sina egna värderingar, vad man vill kommunicera och vad man tror andra tycker om en. Nyttig självrannsakan. En av delarna var att diskutera uppgiften med andra och be andra komma med förslag på vad de faktiskt tycker att man kommunicerar.
Men vad händer med den man verkligen, verkligen är då? Döljer man för mycket om man blir för medveten? Är det ytligt? Falskt? Det är väl alltid en fråga om att skilja på en privat och en offentlig roll.
Jag håller med Gnistra om att det personliga varumärket kommer blir allt viktigare. Särskilt om man arbetar i en rörlig bransch, i projekt, som konsult, som frilans, med kommunikation…Alla kanske inte kan rita en logotyp, men alla kan ta en funderare över hur sätt att tala, kläder, stil och andra yttre attribut kommunicerar det man känner att världen ska se vid t ex en anställningsintervju. Man behöver inte memorera hur man ”ska vara”, men man kan åtminstone ta en funderare över hur man vill vara.
Inget nytt egentligen, man tar inte mysbyxorna till jobbet, det vet väl alla, men nu blir det också en del av en strategi, för alla. Inte bara offentliga personer.