I tider då make-overs och hemrenovering är en stor del av TV-utbudet och där det kretsar väldigt mycket kring personen som utför renoveringarna istället för själva renoveringen, är det rätt välgörande med ett tv-program som Strömsö. Jag vet faktiskt inte om det är finlandssvenskan som gör det, men jag tycker att programmet har ett lite lugnare tempo och att det faktiskt görs vanligt pyssel, sånt som man inte behöver köpa upp halva Panduro för att klara av. Det var faktiskt via Strömsö som jag lärde mig virka mormorsrutor. Jag gillar också att deras arkiv är gediget och välfyllt, är man pysselsugen är det bara att börja leta!

Till skillnad från Anne på Grönkulla önskade jag aldrig att mitt hår skulle mörkna med åren och bli mer kastanjebrunt. Trots glirningar trivdes jag alltid med mitt rödlätta hår och det är nästan tråkigt nu när det börjar bli mer och mer blont med åren.

Troligen var det litteraturens rödhättor som gav mig en stolthet över att ha en hårfärg som inte var lika vanlig och som totalt ovetenskapligt sammankopplades med en hel mängd egenskaper. Pippi hade kanske inte varit lika busig som blondin, Anne på Grönkulla hade inte varit lika frispråkig som brunett och i min rojalistiska period som barn var faktiskt den brittiska prinsessan Fergie en favorit i damtidningarna jag någon enstaka gång kikade i. Och visst har jag även idag en favorit i Mad Men, Joan, som är rödhårig.

Filmatiseringen av Anne på Grönkulla har gått ett par dagar nu på TV4, den är minst lika bra som jag minns den. Skippa dock att se den helt vedervärdiga fortsättningen som kom år 2000 och som inte ens baseras på böckerna. Den kan man vara utan.

Eftersom jag växte upp utan att bry mig särskilt mycket om hårfix och flätor och annat tjejjox ligger jag nu i vuxen ålder hopplöst efter när jag försöker skapa fina frisyrer i retrostil. Det går dock att ta igen en hel del, med hjälp av fantastiska internet. Och alla dessa amerikaner som gör tutorials på YouTube till i stort sett varenda liten grej du kan tänka dig. Tidigare lärde jag mig virka mormorsrutor med hjälp av YouTube. Nu är det ”vintage hairdo´s” som står på agendan. En favorit är StrawberryKoi som visar hur du skapar 40-talsfrisyren eller det oerhört pilliga arbetet med att göra lockar med hjälp av hårspännen så kallade ”pin curls”.

Hade jag varit mer bekväm framför kameran hade det varit kul att göra en tutorial. Men jag har en aning kameraskräck vilket är svårbotat har jag insett. Och då ska vi inte ens prata om min ovilja att höra min egen röst inspelad på band…

Som jag tidigare nämnt så finns det mesta på internet. Varenda liten subkultur har sin nisch på the world wide web. Så då är det inte särskilt konstigt att det finns en hel rad med tutorials kring Mad Men på Youtube. En av favoriterna är en amerikansk tjej vid namn BerlinHairBaby som gjort en del kul. Bland annat en version av Betty Drapers 60-talsfrilla i ett av de senare avsnitten i säsong 3.

1 dag kvar…

Det finns det en funktion där du kan klistra in ditt eget foto i ett videoklipp hämtat från Mad Men.

Mad Men, starring you kallas det för och lite tacky är det allt. Men galet, och galet är rätt kul ibland.

Bara 2 antal dagar kvar nu till säsong 4.

En gammal grej, men med lite nya detaljer. Så kom igen, Mad Men Yourself i väntan på säsong 4.

5 dagar kvar…

Det ska erkännas att jag fått en mer utpräglad smak för klänningar sen jag började titta på Mad Men. Det är roligt att försöka plocka ihop en egen version av stilen, med personlig touch. Det är svårt att hitta allt second hand, men i nuläget går stilen att plocka ihop även från de vanliga klädeskedjorna. En reklambyrå i USA tog steget längre och alla anställda började klä sig i Mad Men-stil, och nu har även en svensk reklambyrå följt efter.

Jag känner mig genast inte lika tokig i stilen. Det finns dem som är värre.

Nu är det bara 6 dagar kvar till säsong 4 har premiär…

I väntan på att säsong 4 ska börja i USA, den 25 juli är det läge för en liten nedräkning med Mad Men-tema. Allt för att komma i stämning. Vi kan börja med att ställa oss frågan What would Joan do?.

( Joan är en av huvudpersonerna i Mad Men, en sekreterare med stenhård koll på både det sociala och professionella spelet på Sterling Cooper. )

Det kanske också är på plats med en kort introduktion till serien. För den som ännu inte sett Mad Men, grattis, du har 39 avsnitt att se fram emot av en serie som utspelar sig på en reklambyrå i början av 60-talet. Till en början är det mycket yta och estetik, sexism, rökning och alkoholkonsumtion. Men efter ett tag, tar storyn fart och trots det lugna tempot som driver storyn framåt, så är det briljant dramatik mellan varven. Det är välgörande att se en intelligent serie som inte skriver en på näsan med övertydligheter och schablonmässiga karaktärer. Det är välskrivet manus och ett fascinerande sätt att använda sig av cliffhangers. Ja, vill du läsa mer är det bara att läsa på Wikipedia om Mad Men, även om det där finns en del spoilers.

Ja, det är väl så jag skulle försöka beskriva mitt första intryck efter att ha sett alla avsnitten i säsong 1, 2 och 3 under våren. Och jag hoppas nu bara att säsong 4 uppfyller ens förväntningar.

8 dagar kvar…

can I come and see you, now när jag också har en nice dress. Pleeeeease?

Best regards
A.

PS. I don´t smoke. DS.

Jag ligger lite efter med fotograferandet. Dessutom har jag varit rätt analog den senaste veckan. Eller okej, på jobbet är jag i högsta grad digital och därför blir behovet av analoga aktiviteter större rent privat. Den här helgen har jag hunnit med ett teaterbesök i Stockholm, och det var alldeles för länge sen jag gick på teater. Nu såg jag Jane Eyre, där främst Julia Dufvenius var den stora behållningen. Micke Nyqvist, kändes väldigt mycket som…Micke Nyqvist. I vissa scener blev det nästan lite komiskt, det kanske var meningen? Det var i alla fall härligt att få känna sig lite mer som en kulturkofta igen, det var alldeles för länge sen sist. Och varje gång jag sitter där i teatermörkret så tänker jag alltid, varför går jag inte på teater oftare?

Sen, när jag ändå var i Stockholm besökte jag Beyond Retro, en affär som jag känt varit grymt överskattad, eftersom det enda jag hittat är trasigt, fläckigt och rätt dyrt i förhållande till kvaliteten. Jag minns forna tiders second handletande med att det åtminstone drogs en gräns vid att det som såldes var helt och hyfsat rent. Om det inte var det, var det oftast rejält nedsatt i pris. Men. Så hittade jag en Pärla. En fin, fin vardagsklänning i 50-talssnitt, i min storlek och i mina färger. Jag blev så glad så jag nästan studsade därifrån. I den kan jag lätt matcha Peggy Olsen och de andra damerna i Mad Men, åtminstone klädmässigt. Foto kommer. Sen.