Ingen sommar utan en hederlig bondeauktion. Bröd och skådespel, ja i det här fallet är det mer fråga om korv med bröd och ett underhållande skådespel i form av en proffsig och rapp auktionsförrättare som ska sälja mängder med grejer under en hel dag. Den här auktionen började klockan 13 och när jag gick vid 16 hade de inte ens kommit till möblerna. Det är en heldagsaktivitet med andra ord, och det är nog en hel del antikhandlare bland köparna för parkeringen var full med stora lastbilar och minibussar.

Några guldkorn fanns det, även för den 50-60-talsintresserade. Dominofatet gick för ungefär 600:- och det måste nog ändå räknas som ett fynd. Trävaserna var också fina, men priset trissades upp en del tycker jag.

Däremot var det galet att TV-kannan gick för 600:-, till det läggs även en 50:- till auktionsförrättaren. Överpris, säger den rutinerade. Jag fastnade också för vasen som skymtar långt uppe till vänster, men jag har tydligen dyr smak. Det var en ateljédesignad vas, snudd på konstverk, så den sprang iväg långt över min budget.

Annars var det mycket kurbits. Är man i Dalarna är det inte så konstigt. Jag gillar kurbits, i Dalarna, men det är ingen som passar i mitt hem.

Jag köpte inget, men ack vilken underhållning det ändå är att sitta och titta!

Det är så synd att jag är så totalt ointresserad av det där som sitter innanför motorhuven. En bil ska funka. Punkt. Gör den inte det, så lämnar jag in den. Men jag tror, att ska man ha en fin gammal veteranbil, så behövs ett visst intresse och definitivt kunskap om hur motorn funkar. Det är också lite motsägelsefullt att ha ett intresse för miljön, och sen bli helt fascinerad av fina, gamla bilar.

Istället för att ta steget och bli veteranbilsägare, blir det besök på Classic Car Week i Rättvik någon gång under vecka 31 (31/7-7/8). Då kan jag beundra andras fina gamla bilar och fortsätta nära den rätt orealistiska drömmen om en gammal PV 444, Amazon, Bubbla eller en gammal SAAB 93/96.

Tidigare har jag skrivit om mitt besök i Virserum. På samma tripp besöktes även Målilla. I Målilla ligger ”Slottet i skogen”, dvs det gamla sanatorium som idag gjorts om till spa, konferensanläggning och hotell. Högst upp i denna pampiga byggnad ligger ett litet museum som påminner om svunna tider. Och det var en intressant inblick i hur livet kunde levas i den isolerade värld som sanatoriet innebar. Ett litet samhälle inom en och samma byggnad, med skola, fritidsaktiviteter och t o m en liten tidning.

En gammal röntgenbild från en TBC-patient.

Dåtidens PEF-mätare? Här mätte patienternas lungkapacitet.

En viss tragik upplevde jag inför denna omsorgsfullt målade dagordning för nyårsafton. Det är en människa med mycket tid som målar denna. En kreativ människa, fast på ett sanatorium.

En tidstypisk måltidsbricka, som den såg ut ända fram till 1973. Porslinet var väldigt fint, tänkte jag, något skadad av allt porslinsnörderi.

Och i en korridor utanför SPA:t stod denna pärla. Jag tror det är en skivspelare.

Jag är svag för gamla, fina bilar. Synd bara att jag är så totalt ointresserad av meckande och motorer.

Eller okej. Så vilse var vi inte, men ändå.

I mitten av maj besökte jag och min kära gamla klasskompis Maljo Virserum. Det tillhör Hultsfreds kommun och är främst känd för sin möbelindustri och för den historieintresserade kan jag nämna att det även var Nils Dackes hemort.

Vårt fokus låg dock främst på ortens Möbelindustrimuseum.

Snickeriverkstaden var ett myller av hjul och när allt sattes igång med hjälp av vattenhjulet, tusan vilket buller!

Fin liten retrohörna, med möbler från Virserum.

Tapeten är verkligen en favorit! Stolen är tydligen en Virserumsklassiker i sammanhanget.

Vi besökte även de centrala delarna av Virserum, där det fanns några riktigt fina neonskyltar kvar. Hoppas att de får sitta kvar länge till.

En liten pärla som jag kände att jag behövde återkomma till är Toggas Byggåtervinning, strax norr om Visby på Gotland. Jag gillar verkligen återvinningskonceptet, som jag vet finns på lite olika ställen i landet. Det jag dock fastnade mest för var deras avdelning för retroprylar. Fokus främst på möbler. Det var en fröjd att gå runt och titta.

Fotona är tagna med min telefon, därav den rätt kassa kvaliteten emellanåt. Men känslan går nog fram ändå tror jag.

Oh nej, en Bumling som skymmer alla fina ”läderlappsfåtöljer”.

Egentligen tycker jag väl att Kobratelefoner är lite för uttjatade, men då hade jag inte sett den i den här fina, gröna färgen. Men 950:- kändes lite väl saftigt.

Mitt intresse för 50-60-talsdekorer på porslin började faktiskt med Petri från Rörstrand. Den är verkligen superfin!

Sammanfattningsvis: Besök Toggas, om du är på Gotland!

I början av juni besöktes Gotland och under den resan hann vi med en del loppisletande. På tips från Ljuva Femtiotal besöktes Farbror fynd, Toggas Byggåtervinning och Konditori Norrgatt. Vi besökte även en bra loppis i Lokrume.

Farbror Fynd var rätt dyrt, även rätt skabbiga och slitna prylar hade alldeles för högt pris, men det jag hittade och som jag var väldigt nöjd med var ett antal Femina Stickning och modetidningar från 40-50-talet.

På Toggas återvinning fanns massa fint för den som har hus. Gamla fönster, dörrar, beslag, kaminer, köksinredning, kakel och en väldigt fin 50-60-talsavdelning. Det var en orgie i teak och stringhyllor, till rätt okej priser. Det jag suktade efter mest var en limegrön kobratelefon, jag visste inte att den fanns i den färgen.

På loppisen i Lokrume fyndades bland annat en västtysk vas.

Precis innan färjan skulle gå på söndagen hann vi med ett besök på konditori Norrgatt. Det ligger utanför ringmuren, vid norra porten. Det var ett klassiskt konditori med 50-60-talsinredning, men jag hade hoppats att de inte blandat in såpass mycket moderna influenser som gjordes på vissa ställen. Men charmigt, det var det. Bäst tyckte jag om lamporna.

Gotland var alldeles, alldeles underbart. Jag och L delar både vurmen för denna ö, och intresset för loppisletande. Dessutom är vi båda väldigt förtjusta i god mat och särskilt då ost. Alla goda ting är minst tre, så i torsdags bar det av med färjan från Oskarshamn på en mini-weekend lagom innan rusning börjar till ön.

Vi besökte ett antal loppisar, på tips från Ljuva 50-tals-Anna och hittade en själva också i närheten av vandrarhemmet i Tingstäde. Det jag dock bommade var att fotografera mina fynd, så det ska göras så fort det finns tid dagtid. Imorn ska jag också åka till Norrköping och komplettera min retroguide en aning innan jag släpper den här i bloggen. Min tanke är att göra det till ett rätt levande dokument som uppdateras lite då och då. Även om jag åkt härsan och tvärsan över länet, så dyker det hela tiden upp nya ställen.

Det är kanske konsumtionssamhällets framsida, eller hur man nu ska tolka det. Det är hippt med återvinning, second hand och 50-60-tal. Inte mig emot, även om det börjar märkas mer och mer på priserna. Jag kan ärligt känna att det finns fler perspektiv än det rent egoistiska fyndletandet när det gäller min hobby. Det känns bra att alla prylar får en andra chans, så att tillverkningen från start inte varit förgäves i fråga om resurser.

Sen lär man sig en himla massa på kuppen också. Ja, ni ser, det är bara vinster med att vara loppisnörd. Och jag är inte lika restriktiv med att tipsa om var man kan fynda, som jag är med mina svampställen. Tur är väl det!

Min östgötska retroguide är på gång, men den har blivit lite försenad. Bland annat på grund av en stundande resa. Den här gången ska ingen isländsk vulkan komma mellan mig och mitt resmål. Det ska mycket till för att en färja ska ställas in. Väderprognosen ser bra ut också, så det lär inte dyka upp någon underlig sommarstorm.

Jag ska till Gotland på en liten weekend med kompisen L. Frågan är bara, finns det någon bra loppis? Något jag inte får missa i sakletarväg? Tips mottages tacksamt!

Förra helgen bar det av söderöver för nya sakletarmarker. Vi styrde kosan mot Smålands längsta stadsloppis, i Tranås. Loppisborden var uppställda längs med huvudgatan och även om det var lite trögt stundtals, så fyndade jag en del till slut. Hade det däremot varit barnkläder och barnprylar jag letat efter hade fyndfaktorn varit betydligt högre.

En ensam liten sakletare på Tranås gator. I regn och rusk.

Och vad fyndades då? Förutom den tyska vasen från Fohrs keramik i inlägget om min tyska lilla samling blev det lite Gefle-porslin. Tre udda kaffe/tefat och fyra fina, djupa skålar i serien ”Bollar”. Det gula kaffefatet tilltalade mig dubbelt, dels var det fint, dels hette dekoren ”Vadstena”. Vilken dekor skulle vara bättre för en östgöte som jag? Den andra heter tydligen ”Aurora”. Det jag lyckas forska fram lär mig att om man tolkar stämplarnas utseende borde ”Bollar” vara från 1971 och framåt, ”Vadstena” är 60-tal och Aurora är också 1971 och framåt. (Vad jag förstått lades Upsala Ekeby Gefle-porslinsfabrik ner 1979, så det är väl 70-tal som gäller.) Däremot går jag bet på att hitta någon upphovsman eller kvinna till dekorernas design.

Sen fyndade jag glas. De är svagt grönfärgade och är väl sk seltserglas, men sen? Jag har ingen aning om glasen är gamla eller nya, IKEA eller munblåsta. Dock tror jag de är lite för jämna i glaset för att vara handgjorda. Jag har också försökt plinga lite i dem, men eftersom jag inte vet riktigt vad för ljud jag ska lyssna efter så får jag erkänna mig besegrad. Jag ser det som en utmaning i år att lära mig mer om glas, nu när jag grottat ner mig såpass mycket i svenskt porslin.

Jag ligger lite efter med fotograferandet. Dessutom har jag varit rätt analog den senaste veckan. Eller okej, på jobbet är jag i högsta grad digital och därför blir behovet av analoga aktiviteter större rent privat. Den här helgen har jag hunnit med ett teaterbesök i Stockholm, och det var alldeles för länge sen jag gick på teater. Nu såg jag Jane Eyre, där främst Julia Dufvenius var den stora behållningen. Micke Nyqvist, kändes väldigt mycket som…Micke Nyqvist. I vissa scener blev det nästan lite komiskt, det kanske var meningen? Det var i alla fall härligt att få känna sig lite mer som en kulturkofta igen, det var alldeles för länge sen sist. Och varje gång jag sitter där i teatermörkret så tänker jag alltid, varför går jag inte på teater oftare?

Sen, när jag ändå var i Stockholm besökte jag Beyond Retro, en affär som jag känt varit grymt överskattad, eftersom det enda jag hittat är trasigt, fläckigt och rätt dyrt i förhållande till kvaliteten. Jag minns forna tiders second handletande med att det åtminstone drogs en gräns vid att det som såldes var helt och hyfsat rent. Om det inte var det, var det oftast rejält nedsatt i pris. Men. Så hittade jag en Pärla. En fin, fin vardagsklänning i 50-talssnitt, i min storlek och i mina färger. Jag blev så glad så jag nästan studsade därifrån. I den kan jag lätt matcha Peggy Olsen och de andra damerna i Mad Men, åtminstone klädmässigt. Foto kommer. Sen.