Samhällsvetaren, med en inneboende estetwannabee, går omvägen via lärarprogrammet, för att mellanlanda på folkhögskola med konst och form som huvudämne. Till slut gick jag i mål. Teknologie kandidat i grafisk design och kommunikation. Det var trevligt med en ceremoni för att sätta punkt för studietiden. Att ceremonin skulle ske vid Tekniska högskolan, det hade jag aldrig trott för 10 år sen. Men tänk, så bra det kan bli, även när det inte blir som man tänkt sig från början.

Imorn kommer jag försöka få ihop min retroguide, en satsning initierad av bl a Libby.

Jag är ju inte bara sakletare, jag är webbnörd också. I detta ingår att jag skaffade en iPhone som examenspresent till mig själv när uppsatsen blev färdig i höstas. Och förstås testar jag applikationer som bara den. Något som är lite extra roligt är möjligheterna att geotagga, dvs ange en slags koordinat med hjälp av telefonen som sen går att använda när jag tar bilder, filmar eller synka det med program som Gowalla och Foursquare. I dessa kan du ”checka in” på de ställen som finns både i telefonen som sk ”spots”, och som enbart går att checka in på om du befinner dig där med din telefon på riktigt också.

I början var det mest lite lek. På senare tid har jag faktiskt ett syfte med lekandet! Min plan är att skapa en ”trip” med fokus på loppisar och antikaffärer som jag besökt. Jag saknar tre ställen för att resan ska bli helt komplett. Sen ska jag se om den går att dela med sig, även till dem som inte använder Gowalla. Jag hoppas det i alla fall.

PS. Jag har precis för mig att det skulle ske någon slags satsning bland bloggare att skriva om sina favoritställen i bloggen, för att på något sätt sen länka samman alla inlägg, och därmed skapa en loppiskarta tillsammans. Har jag drömt detta? DS.

Förra helgen bar det av söderöver för nya sakletarmarker. Vi styrde kosan mot Smålands längsta stadsloppis, i Tranås. Loppisborden var uppställda längs med huvudgatan och även om det var lite trögt stundtals, så fyndade jag en del till slut. Hade det däremot varit barnkläder och barnprylar jag letat efter hade fyndfaktorn varit betydligt högre.

En ensam liten sakletare på Tranås gator. I regn och rusk.

Och vad fyndades då? Förutom den tyska vasen från Fohrs keramik i inlägget om min tyska lilla samling blev det lite Gefle-porslin. Tre udda kaffe/tefat och fyra fina, djupa skålar i serien ”Bollar”. Det gula kaffefatet tilltalade mig dubbelt, dels var det fint, dels hette dekoren ”Vadstena”. Vilken dekor skulle vara bättre för en östgöte som jag? Den andra heter tydligen ”Aurora”. Det jag lyckas forska fram lär mig att om man tolkar stämplarnas utseende borde ”Bollar” vara från 1971 och framåt, ”Vadstena” är 60-tal och Aurora är också 1971 och framåt. (Vad jag förstått lades Upsala Ekeby Gefle-porslinsfabrik ner 1979, så det är väl 70-tal som gäller.) Däremot går jag bet på att hitta någon upphovsman eller kvinna till dekorernas design.

Sen fyndade jag glas. De är svagt grönfärgade och är väl sk seltserglas, men sen? Jag har ingen aning om glasen är gamla eller nya, IKEA eller munblåsta. Dock tror jag de är lite för jämna i glaset för att vara handgjorda. Jag har också försökt plinga lite i dem, men eftersom jag inte vet riktigt vad för ljud jag ska lyssna efter så får jag erkänna mig besegrad. Jag ser det som en utmaning i år att lära mig mer om glas, nu när jag grottat ner mig såpass mycket i svenskt porslin.

Ehum. När nu Designtorget börjat sälja nya prylar med Marianne Westmans Picknickmönster, ja då är det svårt att motstå. Lägg till en presentcheck på redan nämnd butik. Ja, då är det klart samlingen utökas med en tygkasse.

…Deutschland!

På relativt kort tid har en del tyskt dykt upp här hemma efter loppisrundorna. En femtiotalsvas från Fohr keramik, det går t o m att datera den till exakt 1958 i enlighet med etiketten som sitter kvar på vasen. Sen är det en vas från någor som heter Sesam Keramik. Och de två små faten är Bavaria. Tyskarna kan, de också!

Två mönster har redan kommit nu från USA. Och två böcker om klädsömnad, inköpta begagnade på Bokbörsen. Dessutom har två tyger inhandlats. Ett grönt med vita prickar och ett blommigt som kommer passa bra till det mönster som är från fyrtiotalet. Idag lämnade jag också in symaskinen på service eftersom den krånglat lite väl mycket den senaste tiden. Det dumma är att det troligen varit fel sen jag köpte den, men eftersom jag är en sådan nybörjare med symaskiner så har jag inte vetat att jag borde gå tillbaka till butiken och säga till. Nåja, nu är den inlämnad, och nästa steg i mitt syprojekt är att mäta och klippa. Eller, bäst att jag läser de nyinköpta böckerna först!

Med viss inspiration från Vintageportalen har jag beslutat mig för att återuppta mina gamla sömnadsambitioner. Jag har beställt ett antal mönster från 50-60-talet från Etsy och hur-gör-man-böcker från Bokbörsen. Nu återstår bara att lämna in symaskinen på service och hitta lämpliga tyger. Tanken är att min satsning på något mer analoga intressen härmed kommer omfatta sömnad. Givetvis kommer jag blogga om det. Helt o-digital har jag svårt att vara. Var ska man annars hitta inspiration, tips och tricks?

Efter ett antal loppisrundor börjar man lära sig en del om vilken typ av säljare som finns därute. Det börjar märkas att säljare har bättre och bättre koll, vilket vi nog kan härleda till Tradera. Det är ofta man hör repliken ”ja, men på Tradera, då går den där vasen/koppen/väskan/grejen för åtminstone 100:- mer”. Men jag kan också känna att olika typer av loppisar gör mig mer eller mindre tolerant till de olika prisnivåerna. Att antikaffärer är dyra, det förstår jag, där har någon annan letat och luskat fram det den late vill köpa. Att det inte går att pruta på ställen där pengarna går till välgörande ändamål säger sig självt, det känns rätt sniket att göra det. Men så återstår de olika nivåerna av loppisar. Allt från loppisar som tar entré till gårdsloppisen och bakluckeloppisen. Ju mer ”spontant” och ihopkrafsat det hela känns, desto svårare tycker jag det är att motivera ett alltför högt pris. Då ska det gå att tokfynda och pruta, för det viktigaste borde ändå vara att det sker rotation på sakerna, inte att säljarna står på loppis efter loppis utan att kränga en endaste grej.

Men det finns ju lurendrejare, och entusiaster. Lurendrejaren försöker, till varje pris, kränga iväg sina grejer och försöker få köparen att se det som ett fynd, men det lurendrejaren inte berättar är att det han eller hon säljer är en kopia/trasigt/består av delar som ej är original. Då är det betydligt roligare att köpa av entusiasten, som gärna berättar en berättelse om det som säljs, som motiverar ett lägre satt pris med ”det är ju en liten spricka där i glasyren, men den är ju så fin ändå”.

Okej. Det är alltid ens eget ansvar att kontrollera varans skick, granska den noga och sen avgöra om det blir ett köp eller inte. Men lurendrejarna är ändå inte favoriter. Kanske ska jag ta ett rätt så konkret exempel, där jag nyligen själv blev lite lurad.

På loppisen i Cupolen, Folkets park Linköping som besöktes för några helger sen, köpte jag detta Trio-fat från Upsala Ekeby. Fint som snus, men i skumrasket såg jag inte en rätt ful lagning som någon målat över med svart färg på fatets ovansida. Jag kollade verkligen fatet noga, men det var väl i dagsljus det syntes. Till saken hör att mannen som sålde fatet var väldigt noga med att berätta hur bra pris det var, att han egentligen ville ha mer för det osv, och jag borde väl ha varit mer rutinerad eftersom han hade ett helt bord med märkesgrejer men med små ”fel” såsom fel lock, sprickor, m.m. Han visste absolut om lagningen. Och det stör mig nog mest att jag gick på det.

Men, men det blev ett fint fruktfat, när jag väl förlikat mig med tabben. Och till nästa gång synar jag grejerna ännu mer noga, kanske med en medhavd ficklampa?

can I come and see you, now när jag också har en nice dress. Pleeeeease?

Best regards
A.

PS. I don´t smoke. DS.

Jag ligger lite efter med fotograferandet. Dessutom har jag varit rätt analog den senaste veckan. Eller okej, på jobbet är jag i högsta grad digital och därför blir behovet av analoga aktiviteter större rent privat. Den här helgen har jag hunnit med ett teaterbesök i Stockholm, och det var alldeles för länge sen jag gick på teater. Nu såg jag Jane Eyre, där främst Julia Dufvenius var den stora behållningen. Micke Nyqvist, kändes väldigt mycket som…Micke Nyqvist. I vissa scener blev det nästan lite komiskt, det kanske var meningen? Det var i alla fall härligt att få känna sig lite mer som en kulturkofta igen, det var alldeles för länge sen sist. Och varje gång jag sitter där i teatermörkret så tänker jag alltid, varför går jag inte på teater oftare?

Sen, när jag ändå var i Stockholm besökte jag Beyond Retro, en affär som jag känt varit grymt överskattad, eftersom det enda jag hittat är trasigt, fläckigt och rätt dyrt i förhållande till kvaliteten. Jag minns forna tiders second handletande med att det åtminstone drogs en gräns vid att det som såldes var helt och hyfsat rent. Om det inte var det, var det oftast rejält nedsatt i pris. Men. Så hittade jag en Pärla. En fin, fin vardagsklänning i 50-talssnitt, i min storlek och i mina färger. Jag blev så glad så jag nästan studsade därifrån. I den kan jag lätt matcha Peggy Olsen och de andra damerna i Mad Men, åtminstone klädmässigt. Foto kommer. Sen.