Retrokaramellen

Posted by anna | Betraktelser | torsdag 23 januari 2014 18:29

I flera år har jag dragits med i den härliga, tjusiga, färgglada retrovåg som dragit genom svenska bloggosfären och under en lång period har jag, liksom exempelvis Elsa Billgren, haft en garderob som varit helt jeansfri. Klänningar och kjolar har varit min passion – och även om jag inte har haft förmånen att fynda i riktigt samma utsträckning som Elsa, Clara och andra inom samma blogggenre, så har jag en färgglad samling i min garderob. Det är ett av de bästa sätten att tanka lite energi under gråtrista februaridagar – att klä sig färgglatt. Att sticka ut lite bland allt grått, svart och marinblått. Men något har – som ofta sker med mig när jag finner mig alltför konform – legat och skavt. Jag är inte den som går ”all in”. För då känner jag med ens att intresset övergår i någon slags…obekväm fåfänga. Jag får som mest inspiration någonstans i gränslandet mellan det glittriga, lyxiga och tillrättalagda, där varje eyelinerlinje blir perfekt och där det aldrig någonsin skulle förkomma varken tåbira eller läppstift utsmetat över halva kinden och den lite mer skitiga verkligheten.

I fyra år har jag kört med klänningsstilen – men så kom det en dag, då den där högst verkliga, verkligheten – utan vare sig sepia-filter och konfetti, gjorde sig påmind.

Jag stod i lekparken med mitt barn. I min fina, grönmönstrade vintageklänning från en loppis i Dalarna. Mitt barn ville ha mig med där uppe i klättertornet. Utan mig ville hen inte åka den spännande, men lite för höga rutschkanan (klok unge). Och jag stod där – och ville inte förstöra klänningen.

Och det kändes bara så…fel! Jag hade kunnat göra en motljus-selfie, en skitsnygg sådan också. Till vilken nytta? Men näe, där och då lovade jag mig själv att det finns en gräns för fåfängan. För jag vill väldigt gärna åka rutschkana med mitt barn. Och det här är egentligen inget klagomål, eller diss gentemot livsvalet att gå ”all in” – men för mig var det ändå en viss insikt om det jag alltid egentligen vetat: Jag tycker att det är roligare att gunga, åka rutschkana och gräva i sanden än vad det är att hitta den perfekta eyelinern. Retrokarameller smakar nog ändå allra bäst som ett komplement till det lite mer vanliga, skitiga vardagslivet. Selfies kan jag ta i hissen på väg till jobbet, när narcissisten behöver tanka lite feedback.

Tack för verklighetsflykten internet, du kompletterar och nyanserar mina kreativa idéer och drömmar. Men jag kommer inte bli någon Elsa eller Clara – jag trivs rätt bra med att vara, mig själv!

Related Posts with Thumbnails
Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks

Leave a Reply