Igår var det dags för ännu en bakluckeloppis. Den här gången stod jag återigen på andra sidan bordet som säljare ihop med L och ännu en kompis. Det hela gick av stapeln i Folkets park i Linköping och jag måste säga att det var betydligt fler som sålde och betydligt fler som besökte loppisen jämfört med förra året. Inget bräcker dockbakluckeloppisen i Norrskedika, men det här känns som ett lagom format.

I år hade jag lite blandat med grejer, en del glas från IKEA, förvaringslådor från IKEA, skålar från 2000-talet, 60-talsbordet från förra året, en pall och lite annat. Till min förvåning var det retroprylarna som sålde sämst. Den här gången var folk inte heller så märkesfixerade. Det var väldigt få som kollade undersidan, utan det var ”det här gillar jag/behöver jag” och det föredrar jag ändå. Trots att jag själv är stenhårt märkesfixerad, åtminstone om något har ett lite orimligt högt pris. En viss snobbism har väl infunnit sig, alternativt så är jag mer målinriktad nu. Jag vet vad jag letar efter. Oftast.

Resultatet då? Jodå, jag gick 220:- plus, fick lite mer än hälften av grejerna sålda. Det var roligt i år också, men nästa gång ska vi testa att stå någon helt annanstans. Kanske Landeryd, kanske Ulrika, kanske Himpan i Norrköping.

Förra onsdagen fick jag med mig kompisen L på bakluckeloppis i Folkets Park i Linköping. Den här gången skulle det testas att stå på andra sidan loppisbordet, för en gångs skull. Vi fyllde bilen med allt möjligt som kändes värt att krängas, möbler, kläder, böcker, smycken, porslin, glas, prydnadssaker, ljusstakar, teburkar, pysselprylar…det är svårt att veta vilken typ av målgrupp som besöker en loppis i slutet av juli, i en stad som tvärdör under högsommaren.

Väl på plats, insåg vi att det var åtminstone trettio-fyrtio säljare på plats och vid 16 kom folk. Direkt sålde jag ett nattduksbord som täckte upp för avgiften och gav början på en liten vinst. L sålde pocketböcker som bara den. En glasvas från IKEA gjorde många nyfikna. Det såg så roligt ut, för jag vet ju att jag själv är likadan när det gäller fint porslin: Bestämda steg, lysten blick, vända på vasen, jahaaa bara IKEA. Då var vasen direkt bara en…vas. Inget särskilt. Inget att ställa i samlingen hemma. Folk är märkesfixerade, mer än jag trodde. Det jag sålde var Iittalaglas+skål, Disneyglas, en tröja av halvkänt märke och så en vas som nog förvillade en och annan. Den såg lite ”arty” ut, men är inköpt på Blomstertorget.

Jag gick en raid själv också, och måste säga att antingen var det mest skräp eller överprissatt udda märkesporslin. Att till exempel behöva betala 50:- för ett udda Gustavsbergsfat i kaffekoppsformat, tycker jag är överpris.

Slutsats då? (Av just den här bakluckeloppisen)

- Det är dålig timpenning om man inte har mer ”märkesvaror” att sälja.
- En annan bra grej att sälja är barnsaker; kläder, möbler, tillbehör, tidningar, böcker.
- Det är bra att dela bord med någon, särskilt om man är nybörjare.
- Folk är ändå rätt kräsna, mer kräsna än på inomhusloppisar som Hjärta till Hjärta och Erikshjälpen.
- Om man inte säljer så bra, så kan man alltid ägna sig åt att studera folk och mänskligt beteende. Det tycker i alla fall jag är rätt roligt, det med.
- Man blir underligt hungrig och törstig av att stå på loppis, det är mer energikrävande än man tror.

…kommer det med största sannolikhet krängas en 60-talslampa (1 trasig kupa, men annars fin lampa), ett 60-talsbord, scrapbookingprylar, kläder, finväskor, böcker, porslin och husgeråd. Bara jag får ihop till avgiften på 50:- blir jag glad. Det är tur att L är med på idén, för det blir roligare att stå fler än en. Särskilt när man ska våga sig på det hela för första gången. Först ska vi dock reka, sen anmäla vårt ekipage till veckan efter om det verkar vara något folk som besöker bakluckeloppisar i semestertomma Linköping.