Till skillnad från Anne på Grönkulla önskade jag aldrig att mitt hår skulle mörkna med åren och bli mer kastanjebrunt. Trots glirningar trivdes jag alltid med mitt rödlätta hår och det är nästan tråkigt nu när det börjar bli mer och mer blont med åren.

Troligen var det litteraturens rödhättor som gav mig en stolthet över att ha en hårfärg som inte var lika vanlig och som totalt ovetenskapligt sammankopplades med en hel mängd egenskaper. Pippi hade kanske inte varit lika busig som blondin, Anne på Grönkulla hade inte varit lika frispråkig som brunett och i min rojalistiska period som barn var faktiskt den brittiska prinsessan Fergie en favorit i damtidningarna jag någon enstaka gång kikade i. Och visst har jag även idag en favorit i Mad Men, Joan, som är rödhårig.

Filmatiseringen av Anne på Grönkulla har gått ett par dagar nu på TV4, den är minst lika bra som jag minns den. Skippa dock att se den helt vedervärdiga fortsättningen som kom år 2000 och som inte ens baseras på böckerna. Den kan man vara utan.

Som jag tidigare nämnt så finns det mesta på internet. Varenda liten subkultur har sin nisch på the world wide web. Så då är det inte särskilt konstigt att det finns en hel rad med tutorials kring Mad Men på Youtube. En av favoriterna är en amerikansk tjej vid namn BerlinHairBaby som gjort en del kul. Bland annat en version av Betty Drapers 60-talsfrilla i ett av de senare avsnitten i säsong 3.

1 dag kvar…

Det finns det en funktion där du kan klistra in ditt eget foto i ett videoklipp hämtat från Mad Men.

Mad Men, starring you kallas det för och lite tacky är det allt. Men galet, och galet är rätt kul ibland.

Bara 2 antal dagar kvar nu till säsong 4.

En gammal grej, men med lite nya detaljer. Så kom igen, Mad Men Yourself i väntan på säsong 4.

5 dagar kvar…

Det ska erkännas att jag fått en mer utpräglad smak för klänningar sen jag började titta på Mad Men. Det är roligt att försöka plocka ihop en egen version av stilen, med personlig touch. Det är svårt att hitta allt second hand, men i nuläget går stilen att plocka ihop även från de vanliga klädeskedjorna. En reklambyrå i USA tog steget längre och alla anställda började klä sig i Mad Men-stil, och nu har även en svensk reklambyrå följt efter.

Jag känner mig genast inte lika tokig i stilen. Det finns dem som är värre.

Nu är det bara 6 dagar kvar till säsong 4 har premiär…

I väntan på att säsong 4 ska börja i USA, den 25 juli är det läge för en liten nedräkning med Mad Men-tema. Allt för att komma i stämning. Vi kan börja med att ställa oss frågan What would Joan do?.

( Joan är en av huvudpersonerna i Mad Men, en sekreterare med stenhård koll på både det sociala och professionella spelet på Sterling Cooper. )

Det kanske också är på plats med en kort introduktion till serien. För den som ännu inte sett Mad Men, grattis, du har 39 avsnitt att se fram emot av en serie som utspelar sig på en reklambyrå i början av 60-talet. Till en början är det mycket yta och estetik, sexism, rökning och alkoholkonsumtion. Men efter ett tag, tar storyn fart och trots det lugna tempot som driver storyn framåt, så är det briljant dramatik mellan varven. Det är välgörande att se en intelligent serie som inte skriver en på näsan med övertydligheter och schablonmässiga karaktärer. Det är välskrivet manus och ett fascinerande sätt att använda sig av cliffhangers. Ja, vill du läsa mer är det bara att läsa på Wikipedia om Mad Men, även om det där finns en del spoilers.

Ja, det är väl så jag skulle försöka beskriva mitt första intryck efter att ha sett alla avsnitten i säsong 1, 2 och 3 under våren. Och jag hoppas nu bara att säsong 4 uppfyller ens förväntningar.

8 dagar kvar…

can I come and see you, now när jag också har en nice dress. Pleeeeease?

Best regards
A.

PS. I don´t smoke. DS.

Jag ligger lite efter med fotograferandet. Dessutom har jag varit rätt analog den senaste veckan. Eller okej, på jobbet är jag i högsta grad digital och därför blir behovet av analoga aktiviteter större rent privat. Den här helgen har jag hunnit med ett teaterbesök i Stockholm, och det var alldeles för länge sen jag gick på teater. Nu såg jag Jane Eyre, där främst Julia Dufvenius var den stora behållningen. Micke Nyqvist, kändes väldigt mycket som…Micke Nyqvist. I vissa scener blev det nästan lite komiskt, det kanske var meningen? Det var i alla fall härligt att få känna sig lite mer som en kulturkofta igen, det var alldeles för länge sen sist. Och varje gång jag sitter där i teatermörkret så tänker jag alltid, varför går jag inte på teater oftare?

Sen, när jag ändå var i Stockholm besökte jag Beyond Retro, en affär som jag känt varit grymt överskattad, eftersom det enda jag hittat är trasigt, fläckigt och rätt dyrt i förhållande till kvaliteten. Jag minns forna tiders second handletande med att det åtminstone drogs en gräns vid att det som såldes var helt och hyfsat rent. Om det inte var det, var det oftast rejält nedsatt i pris. Men. Så hittade jag en Pärla. En fin, fin vardagsklänning i 50-talssnitt, i min storlek och i mina färger. Jag blev så glad så jag nästan studsade därifrån. I den kan jag lätt matcha Peggy Olsen och de andra damerna i Mad Men, åtminstone klädmässigt. Foto kommer. Sen.

Förföriskt snyggt. 60-talet är verkligen tillbaka, det märks överallt. TV-serier, kläderna på H&M, glasögon, hemmafrutrender, ja det är väl inte så underligt eftersom 70-talet var rätt stort på 90-talet. Det roliga nu är att det finns både 80-tal och 50-60-tal att plocka inspiration från. Jag lyckades plocka ihop en hel outfit på H&M förra veckan som självaste Betty Draper kunnat bära. Kanske blir det en outfitbild någon dag framöver?

A single man då? Jag fick åka till Stockholm för att se den. Och den var snygg och sorgsen, men hela tiden balanserade den på en hårfin gräns mellan pretentiös och vacker. Jag drogs med av 60-talsförpackningen, följde vackra eyelinerlinjer, tjusiga frisyrer och välsittande kostymer. Den var sevärd, helt klart och jag är väldigt spänd på vad mer Tom Ford har att bjuda på. Colin Firth gjorde en enastående rollinsats, likaså Julianne Moore som lyckades vara sliten och vacker på samma gång.

Nu ska jag bara försöka se An Education också så är min 60-talsvurm fulländad.

Alltså. Mad Men.

Jag har sett klart säsong ett och två, och försöker nu ransonera säsong tre. Det är ju så förbenat långt kvar tills säsong fyra börjar (augusti i USA). Det var länge sen jag blev så totalt uppslukad av en TV-serie. Och det är inte bara för att det jag arbetar med och min utbildning tangerar reklamvärlden på vissa sätt. Det är ju så mycket mer! 60-tal, politik, kvinnors roll i samhället, så subtilt i vissa avsnitt, men därmed också så enormt gripande. Det är inte någon övertydlig serie, detaljer som hintas i ett avsnitt följs inte alltid upp förrän efter ett tag, under tiden hinner man fundera och grubbla över vad som kommer hända egentligen. Det är välgjord dramatik och en förförisk förpackning. Yta, men med innehåll.

Ja, något ska man ju roa sig med när loppisarna lyser med sin frånvaro. Dessutom är jag en TV-junkie, det är bara att erkänna, här och nu.