Det är som om mitt schlagernörderi eskalerat senaste åren. Trots att jag ofta blir besviken i stora finalen, då särskilt förra året. Det är något som lockar ändå, men i år…så hejar jag faktiskt inte på Sverige. Jag hejar på Norge!

Jag blir bara så himla glad av den här låten! Tjo och knätofs-glad!

Gaudi vs Chris Martin.
Guggenheim vs Stadion.
OS 1992 vs OS 1912.
Spansk sensommar vs svensk sensommar.

Ja, hur ska man bästa fira sin trea-nolla-dag?

Ikon eller passé? Cool eller plastig? Genuin eller fejk? Målinriktad eller manisk?

Jag är ju mer pop än rock, annars hade jag väl också köat efter Bruce i veckan. Men så dyker det upp nyheter om att Madonna ska spela i Sverige i år. Samma vecka som jag och en kompis diskuterade att om det är någon ”ikon” man skulle vilja ha sett så är det just Madonna. Men något har hänt de senaste tio åren tycker jag. Hon har gått från målinriktad till läskig. Överkommersiell med ett hysteriskt behov av att provocera.

Men…det har väl varit hennes grej att hela tiden testa nya stilar, nya roller, gränser…Hade hon stannat vid min favorit-”fas” från sent 90-tal då Ray of Light-skivan så hade hon kanske inte varit Madonna ändå? Men hade det varit då så hade jag lätt köpt biljett. Nu känns det lite som att det är freak-show light, inte att musiken varit sådär jättefantastisk det senaste decenniet. Men å andra sidan, har den någonsin varit det?

Madonna är ett fascinerande fenomen. Men är det värt minst 700:- per biljett för att se det live?

Det är synd att kalla mig för musikintresserad, jag är rätt mainstream och har en rätt blandad smak. Det blandas högt och lågt i Ipoden och föredrar pop framför soul, jazz före r´n´b, rock före hip-hop…I Glasgow var det en tjej i kollektivet (bestående av klasskamrater som läser en termin utomlands) som spelade Fleet Foxes för oss i sin dator och det lät så fint och behagligt att jag tänkte att det är måste jag lägga på minnet. Sjävklart hade jag glömt det sen, fram tills när jag såg en snutt av SVT:s nya program där olika artister får berätta om bl a sin favoritmusik. Håkan Hellström berättade då om…ja återigen, Fleet Foxes!

Så nu minns jag dem, och börjar nästan tro att det är meningen att jag ska börja lyssna på dem!

Det är väl lite överdrivet att kalla mig musikintresserad, jag lyssnar gärna på musik, helst i ipoden eller via datorn, men jag är ingen festivalmänniska. Det ska helst vara städat och i en lokal. Lite pensionärsvarning kanske, men jag tycker verkligen inte om att trängas. Men, är artisten tillräckligt lockande så kan jag ibland göra undantag. Ikväll spelar Lars Winnerbäck i staden där jag bor och han har en hel radda av artister med sig som bara dem är intressanta för mig att lyssna på. Så även om jag trodde att jag sett min kvot av Winnerbäckkonserter för ett tag framöver, så köpte jag en biljett häromdan och ansluter några klasskompisar som också ska gå. Miss Li, Emil Jensen och Sofia Karlsson ska bli minst lika kul att få lyssna till live som herr Lasse.